Hantverksslussen

I tre år har Lena arbetstränat på Hantverksslussens syverkstad REMAKE. Här har hon återupptäckt kreativiteten och livsglädjen igen, allt genom en symaskin.

Bordet mellan mig och Lena doftar trä. Hela nedervåningen är full av nypolerade skivor och sågad björk. Det är här finsnickeriet håller till. Syverkstan REMAKE huserar en våning upp med nytillverkade kuddar och nyfållade strumpsticks hållare. Hela verksamheten är full av liv. Lena säger entusiastiskt,
– när jag för första gången gick över tröskeln till Hantverksslussen, sa min handledare från soc./rehab, att det var som att se ett barn på julafton.

Tillvaron före hon kom hit beskriver Lena som ett kolsvart mörker. Hon hade gått in i väggen på grund av stress, både hemma och på jobbet. Inte långt senare blev hon och barnen tvungna att flytta till ett HVB-hem för att få hjälp, där blev de kvar i 18 månader.
– Sedan blev det spenaten och rödbetan och verkligheten igen! Efter ett och ett halvt år fick vi flytta ut från HVB-hemmet. Då höll jag inte eftersom tryggheten försvann. Jag kraschade ihop totalt i min lägenhet i Storvreta, säger Lena.
I samma veva som barnen flyttade till familjehem påbörjades en NPF utredning på Lena. Efter tre år fastställdes diagnosen ADHD. Lena uppfattade det som en befrielse att få diagnosen. – Jag kunde lägga sista biten i livspusslet! Jag fick äntligen förklaringen till att saker och ting har varit som de varit och är som de är.
Lena skrattar ofta medan hon berättar. Och snabbt går det. Energin flödar mellan orden och fragmenten av hennes liv. Svåra minnen blandas med roliga. När Lena först kom till Hantverksslussen för tre år sedan, började hon arbetsträna fyra timmar i veckan, två timmar om dagen under tisdagar och torsdagar. Successivt har hon ökat arbetet till att idag uppnå hela 22 timmar i veckan.
– Jag har det så roligt här. Ställets fyrkantiga ramar är ett stort stöd för mig. Jag vet alltid vad jag ska göra och det är en trygghet. Jag behöver bara kliva över tröskeln så rinner all stress av mig.

Under de tre år som gått har Lena hunnit med att sy kökshandukar med bårder och donerat linne från gamla lakan och dukar. Hon har tillverkat förkläden, grytlappar, sadelskydd och mycket mer. Hon har även lärt sig att se skillnad på olika tyger och textilier.
– Jag hade ju noll koll på saker och ting innan. Jag sydde vad jag fick tag på och blandade hejvilt. Jag har hunnit med mycket. Jag är bra på att trampa symaskinspedalen i botten, säger hon med ett leende. Hon beskriver stickandet som en del av hennes terapi. Under de mörkare perioderna av hennes liv var hon inte kreativ. Det var inget hon prioriterade. Nu hittar Lena tillfällen för handarbete lite varstans.
– Jag har stickat mig längs hela Uppsala. Jag brukar gå, sticka och lyssna på musik. Det är så jag äntligen lyckats lära mig gatunamnen. Jag har gjort det på mitt sätt.

Nu drömmer Lena om att jobba eller arbetsträna i en stor organisation. Idag får hon hjälp av Navet för att komma vidare med sitt CV.
– Jag vill vara det lilla kugghjulet i något jättestort! IKEA skulle ju vara kul. Dit skulle jag verkligen vilja komma och arbetsträna. Där finns ju både trä, hantverk och textilier. Lena tystnar mitt i meningen, tittar flyktigt ut genom fönstret. Sedan tar hon ansats innan hon avslutar samtalet.
-Jag är inte den personen jag var när jag började här. Då var jag tyst! Det är jag inte i dag. Det har betytt oerhört mycket för mig att arbetsträna på Hantverksslussen. Jag önskar att alla fick chansen att slippa gå hemma. Alla behöver komma ut och göra något. Psykiatrin skulle avlastas massor. Vi behöver ju träffa andra människor, bli sedda, om så bara för någon timme dagen.