I april tillträder Maja Hvarfner som direktor för Uppsala Stadsmission. Hon efterträder Margaretha S. Paras som går i pension. Här berättar hon om sig själv och varför hon vill arbeta för Uppsala stadsmission.
Vad tycker du är det viktigaste med Stadsmissionens arbete?
I mitt arbetsliv har jag mött många människor i svåra situationer. Stadsmissionens verksamhet liknar erfarenheterna från åren på Försäkringskassan där jag arbetade med rehabilitering av långtidssjukskrivna arbetslösa och arbetet på Socialtjänstens försörjningssektion. På Socialtjänsten arbetade jag med nyanlända flyktingar och med kvinnors utsatthet i relationer där det förekom våld. Dessa möten med människor som av olika skäl hade hamnat i utsatthet gav mig insikter om en värld, som många i vårt välfärdssamhälle inte ens är medvetna om existerar. Det finns så många som har det onödigt svårt i sin vardag men som kan förändra sin vardag. Det är ofta händelser som personen själv inte kan påverka och som kommer med oläglig timing som stjälper. Det är en ynnest att få finnas där med det som kan ge en skjuts vidare och få bidra till att människor återtar makten över sina liv. Det finns alltid möjlighet för människor att göra en omstart och då är det avgörande att det är någon som finns där och som tror på dig!
Vad har du gjort tidigare i ditt yrkesliv?
Jag har arbetat som präst i Halmstad, Stockholm och de senaste 1,5 åren i Västerås som områdeschef. Innan jag började studera till präst arbetade jag i drygt tio år med hälsa på arbetsplatser inom företagshälsovården och på Alecta. Jag har också arbetat på Försäkringskassan som samordnare av rehabiliteringsinsatser och på Socialtjänsten i Köping. Där arbetade jag i flera år på Försörjningssektionen (med försörjningsstöd – det som hette socialbidrag på den tiden).
Vad ger dig hopp om ett mänskligare samhälle?
Jag tror inte att vi kan må riktigt gott om det finns människor runtom oss som saknar det nödvändigaste. Stadsmissionens arbete är möjligt tack vare engagemanget hos både anställda och ideella men också tack vare privatpersoner, lokala näringsidkare och myndigheter och andra bidragsgivare. Det känns hoppfullt att så många vill engagera sig för att vi ska få ett rättvisare och mänskligare samhälle! Och trots att många farit illa av pandemin har engagemanget i att vara en god medmänniska hos allmänheten bara ökat! Det ger hopp om att vi tillsammans kan göra mer så att vi får ett samhälle där det finns utrymme för att komma tillbaka när man trampat snett och behöver någon annan människas stöd.