“Jularna är tuffa för mig.”

Lars-Åkes liv liknar inte gemene mans. Idag har han varit drog- och alkoholfri i 22 år och kan låsa om sig på natten. Lars-Åkes historia vittnar om att det går att förändra sin livssituation, att det finns hopp och att man aldrig ska ge upp. Han menar att nyckeln i hans liv var att bli sedd. Uppväxten var totalt ”dyssad” som Lars-Åke kallar det, det vill säga dysfunktionell. Han har 50 år av prövningar och erfarenheter bakom sig som han inte önskar någon annan.

– Jag kom till Sverige efter sju år utomlands och då kom jag till ett härbärge, som jag hatar. Det är det värsta stället man kan vara på. Tre dagar ska man vara där. Tre dagar blev ett och ett halvt år, sen två år. Flera gånger var jag nyopererad, jag hade gjort en bypass-operation, fick hjärtinfarkt på hjärtinfarkt, och där gick jag omkring på gator och torg och försökte fördriva dagarna. Jag låg i duschen på härbärget för att vila ut och ingen märkte det, de stängde ju dagtid men ingen märkte någonsin att jag var kvar i duschen hela dagen. Jag var 64 år då. Och om man säger så här – i det skedet var jag totalt havererad, fysiskt och psykiskt och de flesta visste att jag hade hjärtfel. Jag hade ingen att prata med om någonting. Sen sa någon ”går du inte på Mikaelsgården då?”, Mikaelsgården? tänkte jag. Den hade jag aldrig hört talas om.

Ett hem

Mikaelsgården är en öppen dagverksamhet för vuxna personer som befinner sig i hemlöshet, brottas med beroende, psykisk ohälsa eller upplever andra sociala problem. Verksamheten har öppet fem dagar i veckan och hit kommer personer för en stunds vila, värme, mat, möjlighet att tvätta sig och också genom ombud få hjälp med kontakter med vård och myndigheter.

– Så jag gick till Mikaelsgården. Det var svårt att anpassa sig till en miljö där det finns människor som faktiskt tittar på en och säger ”hej!”. Jag hade svårt att få kontakt med både personal och gäster eftersom det var så nytt med social tillvaro. 22 år nykter och drogfri. Jag hade svårt att anpassa mig på något vis för jag hade ju blivit asocial, allting var ju bortkopplat, jag hade ingen verklighetsuppfattning om någonting. Jag var mentalt förstörd. Jag hade ingen kraft. När jag började komma in på Mikaelsgården så kände jag liksom att jag började kunna andas igen. Det blev ett… ett hem, berättar Lars-Åke. Jag visste att jag skulle till ett mål varje dag, äta frukost, prata. Härbärget och Mikaelsgården var som natt och dag.

Lars-Åke fortsatte att gå till Mikaelsgården varje dag. Men att bara ha härbärget som alternativ för tak över huvudet på natten tärde på psyket och ångestattackerna när Lars-Åke tar sig till härbärget för natten ökar. Än idag har han svårt att se på handtaget till sin egen dörr på grund av upplevelserna kopplade till härbärget.

– Jag kan inte berätta mer om härbärget för det tog ett år innan jag kom ifrån det mentalt, posttrauma, säger Lars-Åke och sätter punkt för den delen.

– Jag mådde så dåligt va, så att jag skulle ta livet av mig. Och så var det meningen en dag, det fanns ingen utväg. Jag stod vid Fyrisån och funderade och funderade. Av någon händelse så bara ”klick”, säger Lars-Åke och knäpper till med fingrarna. Så ändrade sig hjärnan och jag tänkte det måste gå att ändra på det. Så jag gick upp till psykakuten. Den tanken räddade mitt liv för där blev jag omhändertagen.

Att bli sedd kan förändra liv

Lars-Åke lär känna personal och två läkare som tar väl hand om honom och ser till att, som han uttrycker det, ”hela socialförvaltningen” kommer till avdelningen och lyssnar på hans historia.

– Sen kommer en från soc och klappar mig på axeln och frågar ”hur har du orkat med det här?”. Då orkar man inte svara, så man går in och slänger sig i sängen och nästan skriker rätt ut. Dagen efter så ringer en och säger att ”du, nu har jag bokat in dig på ett hotell”. Från härbärge till hotell, kan du tänka dig, skrattar Lars-Åke.

Under hela denna tid har han kontinuerlig kontakt med Mikaelsgården. Efter tre månader får Lars-Åke ett mail om att han har fått en bostad via kommunen. Han börjar oroa sig för hur detta ska gå, var ska han få tag i möbler, vem kan hjälpa honom, hur gör man? Lars-Åke har sina väskor och en kasse mediciner – det är allt. Då finns Mikaelsgården där för honom. Genom Mikaelsgården får han hem en madrass som han har ”loppat”, det vill säga handlat på loppis. Han får hjälp med att få i gång elen. Då har han gått med pannlampa och suttit på köksgolvet eller på sin madrass i en vecka.

– Det där med nyckeln, och sätta den i dörren… när man kom hem så tittade man på nyckeln liksom och på dörren och undrade om det var sant? Stänga och låsa dörren om en och det var tyst. Ingen storm omkring en. Det tar tid att stänga sin egen dörr, innan man får känslan av att det här är nog sant. Ett år tog det för mig. Ett år också för att mentalt komma bort från härbärget, för handtaget påminner mig om härbärget, så djupt satt det. Sen började jag jaga loppis. Kvällen man lade sig i den nyloppade sängen med ett täcke och inte ett ljud kring sig. Ingen som spydde, ingen som vaknade och skrek, ingen som tände av eller på eller kom in, säger Lars-Åke. Det går inte att beskriva med ord.

– Det var en underbar grej. Det räckte med en säng. Idag kan jag prata om det, men förut så var det bara nej… då gick jag. Den här resan har fysiskt tagit ner mig hårt, väldigt hårt. Jag tar 15 mediciner om dagen. Skulle inte jag haft Mikaelsgården så hade jag absolut varit jord-gubbe idag. Det var dödsångestens helvete. Den (dödsångesten, red.anm.) tog det också tid att komma ur.

Den sociala samvaron är A och O

Idag bor Lars-Åke i en tvåa med sin hund Nelson och har kontakt med Mikaelsgården varje vecka. Per och Björn, medarbetare på Mikaelsgården, kommer till Lars-Åke en gång i veckan med en matkasse. Matkassen kommer från Matcentralen och den möjliggör en dräglig levnadsstandard. Men det är inte bara matkassen som betyder något, utan framför allt det mentala lyftet av att ha personer i sin närhet som bryr sig. Det går inte att värdera menar Lars-Åke.

– Jag har begränsningar med att vara utomhus med hjärt- och lungproblemen och så torskar man med det här viruset också. Det har hjälpt mig något otroligt att Per, Björn och Carola fortsätter att hjälpa mig. Inte bara med matkassen utan den här sociala tillhörigheten.

Vi talar också om offerkoftan. Lars-Åke berättar att visst åker den på ibland. Som när han satt med mängder av julmat förra julen, däribland tre kilo skinka, och tyckte synd om sig själv.

– Jag sitter här och tittar på tv och helt plötsligt börjar jag tycka synd om mig själv. För jularna är ju tuffa för mig. Det börjar två månader före, då börjar flashbacken igen till händelser på härbärget. Då sitter jag här och så vänder jag på huvudet och tittar på mig själv och säger ”ja vad fan klagar du på, har du ett eget julbord? Ja, det har du. Då så.”

– Så svisch är offerkoftan uppe på galgen igen. Och så vart det julafton.

Lars-Åke har en tendens att verka genuint tacksam – trots att ha upplevt hur det är att vara del av samhällets oönskade. Han tror att tacksamheten har följt med från barndomen och anser att när man får, så ska man också ge.

– Jag är tacksam för att Mikaelsgården finns och jag ska bidra med det jag fortsatt kan. Om jag begränsar mig till mitt tänkande så ligger mitt hjärta hos Mikaelsgården, bland personal och gäster. Jag ser det inte andra ser. Jag ser vad andra behöver.

Av Annika Garcia Stålnacke 22 december 2021