”Missbrukare borde vara ett fall för vården och inte för polisen!” /Samuel hemlös.

För tillfället bor Samuel, 31 år i en väska och påse. Det har han gjort av och till sedan han var 16 år gammal. Snart får han sin fängelsedom tidsbestämd. Han ser fram emot att äntligen få en plats att vara på och mat för dagen.

Vi träffas på Mikaelsgården, Uppsala Stadsmissions verksamhet för hemlösa och utsatta. Samuel sitter ensam vid ett av borden, med en kopp kaffe och en tidning. Det var för ett år sedan, på husläkarmottagningen för hemlösa, som han blev tipsad om verksamheten.
- Jag behövde en adress i Uppsala dit jag kunde få min post. När jag blev skriven här kunde jag även få försörjningsstöd, säger han.

Samuel har lyckats vara drogfri i nästan ett år och under den tiden har Mikaelsgården hjälpt honom med strukturen och rutinerna i vardagen. Han minns mycket väl första gången han blev utslängd hemifrån, hans mamma hade kastat filmjölk på honom. Hon avslutade sedan matkastningen med att smeta in en smörgås i hans hår och kasta ut honom utan strumpor och skor. Han fick gå barfota till busshållplatsen.
- Jag lyckades ta mig hem till en kompis! Jag minns det som så otroligt förnedrande att stå där barfota och med kladd överallt. Just den gången hade jag tur och fick jag sova över hos min polare. Men visst hände det, att jag även fick sova utomhus, säger han.
De följande två åren fick Samuel leva med att hans mor, som var psykiskt sjuk, plötsligt slängde ut honom från dag till dag. Den sista gången var han 16 år och det var dagen före julafton.
- Jag var otroligt trött och förbannad! Jag var så trött på att tvingas ta rollen som vuxen för att min mamma inte klarade av att ta den, berättar han.
Efter det gick han inte hem igen. Han blev hemlös. Under gymnasiet bodde han hos olika kompisar och tog sin examen. Han saknade dock pengar, så det var aldrig aktuellt för honom att följa med kompisar på fikastunder, klassresor eller andra nöjen. Han berättar,
- året efter gymnasiet fick jag inte längre någon mat i skolan. Jag var konstant vansinnigt hungrig och svalt större delen av året. Jag har inte många minnen från denna period, men jag minns att jag började stjäla mat.
Några år senare lyckades Samuel ta sig till Uppsala för att studera vid universitetet. Under den första terminen gick det bra för honom. Men sedan började han få kraftig yrsel och illamående som ledde till sjukskrivning. Samuel fick träffa en psykolog och påbörja en utredning för Aspberger.
-  Jag bodde här i några år, men trivdes inte så bra. Jag började ta amfetamin för att hantera min stress och ångest. Min dröm har hela tiden varit att få tag i någon plats att bo och hitta ett arbete.
Under den här tiden började Samuel intressera sig för börshandel, något han lyckades bra med. Han tog en del ströjobb och sparade pengar till en bostad. Ett tag såg det ut att gå bra för Samuel. Han köpte ett litet mindre hus i en småstad och träffade en tjej som han blev förälskad i. Flickvännen led dock av kronisk smärta i ryggen samt ett aggressivt diskbråck. De började då båda att självmedicinera heroin. Samuel för sin psykiska ohälsa och flickvännen för sin fysiska. Så kom dagen då polisen knackade på dörren.
- Ja, jag åkte direkt in i häktet och nu väntar jag på min fängelsedom. På ett sätt längtar jag till fängelset. Jag har ju hela tiden velat ha en fast punkt i tillvaron och där kanske jag kan få lugn och ro?
Samuel är nu drogfri sedan ett år tillbaka. Han har fortfarande inte bestämt sig om han ska rösta i valet 2018, men han har flera tankar om det.
- Det pratas ju mycket om att få mer resurser till vården och polisen och det kanske behövs. Jag tycker däremot att resurserna, i båda fallen, används på ett fruktansvärt dåligt sätt. Jag tycker inte att vi som har haft eller har problem med missbruk och droger ska vara en sak för polisen. Vi borde direkt få vård. Alla jag känner som har problem med droger är i behov av vård. Det handlar om självmedicinering för någon form av trauma, psykisk ohälsa eller som i min tjejs fall fysisk. Och klart är att polisen inte har någon som helst kompetens  i att hantera människor med beroendeproblem. Samuel fortsätter,
- ens mentala hälsa kommer ju inte att förbättras för att man slängs in i fängelset eller för att man sålt saker och får böter. I det senare fallet handlar det istället om att man inte kommer in på arbetsmarknaden. Jag är absolut inte för droglegalisering! Men människor i beroende måste få hjälp via vården, konstaterar han.
I framtiden vågar inte Samuel hoppas på för mycket. De flesta drömmar han haft, har ändå krossats. Programmering är dock något som han är duktig på. När han var 13 år vann han till och med pris för ett spel han tillverkat. I framtiden hoppas han därför att han kan få en ny chans att tillverka dataspel. På frågan vad Mikaelsgården betyder för honom, svarar han,
- Väldigt mycket! Jag skulle säga att det är den enskilda institutionen som hjälpt mig mest sedan jag blev hemlös. Det går inte att underskatta hjälpen med mat. När man som jag tvingas flytta från ställe till ställe går det inte att ha ett skafferi med grejer. Då är det skönt att få äta sig mätt två gånger om dagen och ha någon att prata med. Det är fint folk här. Och kul folk.

Samuel heter egentligen någonting annat.

Borttappade röster  

I Sverige lever 33 000 människor i hemlöshet. Eftersom de saknar fast adress är risken stor att de inte får sina röstkort. De befinner sig redan i en utsatt situation, där de inte känner sig hörda, och inför valet riskerar de dessutom att förlora sin demokratiska röst. Bokstavligen. 

Genom Sveriges Stadsmissioners initiativ Borttappade röster kan du vara med och uppmärksamma problemet samt påverka våra politiker att prioritera frågan. Hjälp oss sprida rösterna. 

Läs mer på bortappaderoster.se 

Språk »