Junior, 49 år,  kommer fortfarande ihåg hur hans första potatismos smakade. Den lagades i en korvkiosk i Månkarbo och hade klumpar i sig. Det är fortfarande det bästa mos som Junior någonsin smakat. Då var han fem år och drogfri. Två år senare skulle han dricka sig full för första gången.

Junior sitter i allrummet på Mikaelsgården intill matbordet och biljarden. Han skrattar och pratar med mannen bredvid. Till Mikaelsgården kommer han för att få värme och någonting i magen. Det har han gjort i flera omgångar under många år.
- När jag är här så håller jag mig drogfri med respekt för personalen. Jag tycker inte om att komma till Mikaelsgården full och påtänd. Jag blir så dum i huvudet när jag dricker, berättar han.
Junior har aldrig haft något eget hem eller något arbete att gå till. I perioder har han bott hemma hos flickvänner och ett par år även som gift. Han har varit aktiv missbrukare sedan sjuårsålder.
- Jag knarkade även när jag hade flickvänner och fru. De har jobbat och skaffat pengar och så har jag åkt och knarkat. Det var så jag levde, liksom, berättar Junior dämpat.
Junior hade det inte lätt som liten parvel. Efter hans mors död blev han fosterhemsplacerad på en bondgård där han var tvungen att jobba i ladugården varje dag före skolan. Det fanns ingen tid för honom att hinna duscha mellan arbete och skola. Han blev därför ett lätt mobboffer i klassen som-ungen-som-varje-dag-luktade-lagård.
- Ja, då såg man ju liksom de här gubbarna som satt i lekparken och drack T-sprit. När de hade somnat gick jag och tog deras flaskor och hällde i mig. Jag var sju år gammal och kände för första gången lycka, säger Junior som fortsätter,
- hjärnan blev liksom avstängd. Jag kände inte längre någon sorg. Nej, jag kände faktiskt ingenting.
Det var flera vuxna som såg vad som hände, men ingen som gjorde något. Fosterhemsfamiljen kom ibland och hämtade Junior i lekparken när han somnat. De körde hem honom och gav honom stryk. När Junior hunnit bli femton år somnade han i en container med några alkoholister. En av dem gjorde iordning en amfetaminspruta och tryckte in den i honom. Han ställde sig upp på alla fyra och började kräkas. Sedan bad Junior om en spruta till. Han var fast på en gång. I dag är det två år sedan som Junior slutade med amfetaminet. Han tog sin sista sil när han fick beskedet av sjukvårdspersonalen på akademiska att han blivit smittad med blodsjukdomen HIV. I dag röker han istället hasch, dricker alkohol och tar tabletter,
- allt för att få bort den där förbannade smärtan och tomheten i kroppen, konstaterar Junior.
För några år sedan blev Junior diagnostiserad som bipolär och med post traumatisk stress. Med otaligt många självmordsförsök bakom sig är det egentligen ett under att han fortfarande lever.
- Jag har försökt att avsluta mitt liv allt sedan jag var 9 år. Jag har haft revolver, tagit överdoser, provat att hänga mig och försökt hoppat framför lastbilar. Men det är alltid något som stoppar mig. Antingen har någon hittat mig, eller så har jag tänkt om. Det är som om någon däruppe vill att jag ska fortsätta, kanske en skyddsängel? Farsan är ju däruppe, säger Junior.
I dag står han i kö för en Bostad först-lägenhet. Narkotikaenheten lät hälsa för någon vecka sedan att han nu har andra plats i kön.
- En lägenhet skulle innebära en sådan frihet för mig! Att ha ett alldeles eget hem, tänk va? Det är något jag aldrig haft. Att slippa umgås med aktiva vänner. Det är svårt att vara drogfri när man driver omkring på stan och hänger med missbrukare. Junior hoppas också på att få ett besöksteam som hjälper honom i sitt boende. Gärna någon från Uppsala Stadsmission.
- Ja, jag gillar ju Stadsmissionen! De har hjälpt mig så mycket. De är lätta att prata med. Sedan känner de mig. De vet vilka punkter de ska trycka på och när de kan göra det.
I dag bor Junior på härbärget Sagahemmet. På dagarna är han på Mikaelsgården tills verksamheten stänger. Sedan går han omkring i city eller i något varuhus tills härbärget öppnar kl. 19.30.
- Jag vill så gärna få ett eget hem, bli drogfri och börja hjälpa människor. Jag vill läsa och prata med ungdomar som är på väg ned i träsket så att de inte bli som jag. De får inte leva mitt liv.
Junior tar sats,
- det är allt jag hoppas och drömmer.
Junior drar ut stolen från bordet och reser sig upp. Jag frågar om det är något mer han vill berätta. Han svarar,
- nej, det här är ju jag i ett nötskal. Jag frågar,
- och hur är du i ett nötskal? Junior ler med hela munnen och säger,
- En glad skit!

Junior heter egentligen något annat

Stöd Uppsala Stadsmissions arbete för människor i hemlöshet

Läs mer om vårt arbete  på Mikaelsgården