”Jag känner mig som en människa här!”/Lena hemlös

Lena är en av många som fallit mellan stolarna i Uppsala. Hon anses för frisk för Bostad först men för sjuk för bostadssocialt kontrakt. Vi träffas på Uppsala Stadsmissions verksamhet Mikaelsgården för hemlösa och socialt utsatta.

Hit kommer Lena för att få mat, träffa vänner och umgås. För tillfället sover hon hos en vän. Snart riskerar hon att däremot att behöva flytta ut på gatan igen och sova i parker.

- Som kvinna är det mycket tuffare att vara hemlös än för en man. Du kan bli rånad eller våldtagen. Det är många kvinnor som dessutom tvingas prostituera sig för att överleva, berättar Lena.

Lena blev hemlös första gången 2009. Hon levde då ihop med en man som misshandlade henne. Det slutade med att polisen en natt kom hem till dem och häktade mannen. Samma natt fick Lena och hennes dotter sova hos kvinnojouren. Dagen efter ställdes de ut på gatan. Lägenheten där Lena hade bott tillhörde den våldsutövande mannen, så där kunde hon inte bo kvar. Hon minns fortfarande dagen då hon tvingades lämna bort sin dotter till släktingar på Arlanda.
- Jag bar massa smink och dubbla glasögon. Jag ville ju inte att det skulle synas att jag hade en blåtira. Jag sa till min dotter att vi aldrig kunde ses igen. Jag ville rädda henne. Jag ville inte att hon skulle leva mitt liv, säger Lena.

Först visste Lena knappt vad det innebar att vara hemlös. Hon hade trott att de bara var gravt alkoholiserade narkomaner som kunde bli hemlösa. Men nu förstod hon att det även hade drabbat henne. Lena började sova utomhus i Gränbyparken. Hon träffade andra med alkohol- och drogproblem och nästan omedelbart började hennes eget beroende att eskalera.
- Vi brukade alla hänga i Gränbyparken, där satt vi på bänkarna och snackade. En dag tog jag mod till mig och frågade om vilka ställen som fanns i Uppsala för hemlösa och då var det en person som följde med mig till Mikaelsgården, berättar Lena.

När hon väl kom till Mikaelsgården var hon rädd. Hon hade tillbringat natten i en dunge och hade trasiga skor på sig. Redan utanför verksamheten möttes hon av en gäst som hejade på henne.
- Hon hette Natalie, tyvärr är hon död idag. Jag var lite kaxig mot henne eftersom jag var så rädd. Hon hjälpte mig att få nya skor. Hon var den första människan jag lärde känna här. Hon gjorde så att det skrämmande försvann, konstaterar Lena.
Lena började gå dagligen till Mikaelsgården. Hon talar varmt om verksamheten och människorna som kommer hit.
- Jag är alltid välkommen hit oavsett vilket skicka jag är i. Här kan jag vara mig själv. Stadsmissionen är som en familj för mig. Jag kan skratta, gråta, vara arg, ledsen, få stöd och prata om saker som är svårt. Jag känner mig som en människa här.

I dag är hennes dotter nästan 18 år. Lena har återupptagit kontakten med henne och de träffas då och då. Lena har ansökt om bostadssocialt kontrakt men fått avslag av Uppsala kommun eftersom de inte kan fastställa hennes drogfrihet. Lena har även fått avslag för Bostad först eftersom kommunen menar att Lena är för frisk för Bostad först. Lena är typexemplet på ännu en som faller mellan stolarna.
- Allt jag har gjort har jag fått göra själv. Jag har aldrig fått någon hjälp från kommunens sida. Jag har själv skrivit in mig på avgiftning två gånger. De temporära boendena som jag hittar har jag ordnat själv. Jag tycker att politikerna ska skärpa sig. De kan väl rusta upp någon gammal kåk dit människor utan hem får bo. Någonting måste de ju göra!

Lena drömmer om ett eget hem. Att ha ett ställe att få stänga dörren om sig. Slippa leva i ovissheten om vart hon ska sova eller vart hon ska ta vägen imorgon. Hon vill att hennes dotter ska ha ett fast ställe att komma till när hon besöker henne i Uppsala.
- Ett eget hem skulle betyda allt! Sverige har verkligen blivit ett fattigland, där de rika får mer och de fattiga mindre. Här på Mikaelsgården får jag hjälp med mat och kläder. De brukar även packa ned matlådor till mig.

-Visst får jag socialbidrag, men det är inte mycket. Fast jag är hemlös har jag räkningar att betala. I Sverige kan du tvingas leva utan bostad, men dina räkningar, ja dom blir du aldrig av med.

Språk »