”Mikaelsgården ger mig mening i tillvaron!”

Under några få sekunder förlorade Siw nästan allt: minne, hem och arbete. I dag hjälper hon till i Mikaelsgårdens kök. Hon konstaterar att det är viktigt att inte förlora hoppet: ”att hålla sig flytande”. Under nätterna drömmer hon om att ha ett eget hem att bo i.

Siw minns inte mycket från olyckan för nästan två år sedan. Men hon minns mycket väl hur det var att ha ett hem och ett arbete.
– Jag hade ett ordnat liv före bilolyckan. Jag hade jobb under dagarna och en egen säng att sova i på nätterna. Men under tiden jag låg på sjukhuset hann jag förlora allt detta.
Efter fyra månader på Akademiska sjukhuset blev Siw utskriven till ett äldreboende i Tierp kommun. Siw, som bara är 58 år, passade dock inte in i boendet och fick därför ganska snart flytta ut igen.
– Ja, äldreboende är väl mer för människor som är i livets slutskede. Men jag var ju på väg uppåt, konstaterar Siw.
Socialtjänsten ordnade istället ett temporärt akutboende med rum i delad lägenhet, där Siw fick bo i tre månader. Tanken är att dessa lägenheter ska fungera som en sluss där de boende under tiden hittar en annan bostad.
– Ja, precis! Men sluss till vart? Jag sökte bostad under hela tiden jag bodde i rummet men fick inte tag i något. Så efter tre månader blev jag utskriven till gatan, berättar Siw.
I början bodde hon på ett vandrarhem i Uppsala. Men det vandrarhemmet som Siw bodde på slutade drivas som vandrarhem efter ett par månader och de andra vandrarhemmen i staden var allt för dyra för hennes låga månadsinkomst. I dag bor Siw på ett härbärge i Uppsala.
– Det svåraste med härbärget är att komma ihåg att ringa och boka en plats. Jag har ju minne som en fluga som flyger in i fönstret hela tiden. Men personalen på Mikaelgården brukar påminna mig. De brukar faktiskt även själva ringa till härbärget. Det är väldigt skönt att ha det stödet.
Uppsala Stadsmissions verksamhet Mikaelsgården har blivit en viktig punkt i Siws liv. Här står hon ofta i köket och hjälper till att laga maten, som volontär.
– Mikaelsgården betyder mycket för mig! Den ger mig både något att göra och någonstans att vara. Den ger mig mening i tillvaron.
Siw fortsätter,
– Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra om Mikaelsgården inte fanns. Kanske gå och driva i city? Det är vad jag tvingas göra på helgerna när verksamheten är stängd. Då sitter jag ofta nere på centralen med en kaffekopp. Jag sätter mig längst in i hörnet, eftersom jag inte vill bli sedd av människor. Där sitter jag tills härbärget öppnar igen.
I dag står Siw i kö för bostadssocialt kontrakt. Men kön är lång och hon vet inte hur många som står före henne.
– Jag försöker hålla mig vid gott mod. Jag har ju inget annat val. Det är bara att fortsätta. Antingen gräver man ner sig eller så försöker man hålla sig flytande. Jag vill inte gräva ned mig så jag flyter på. Men under nätterna på härbärget drömmer jag om ett alldeles eget hem att boa in mig.