”Stadsmissionen är mitt andra hem” – om fattigdomen i Uppsala

Sara, 50 år, har inte haft en lön på fyra år. Hon lider av sjukdomen fibromyalgi och psykisk ohälsa. I början av året ansökte hon om Stadsmissionens matkasse. Kassen, som hon hämtar en gång i veckan gör så att hon, dottern och barnbarnen kan äta sig mätta.

- Stadsmissionens personal hjälper mig med myndighetskontakter. Nästan varje dag går jag till Mikaelsgården. Jag har varken pengar på fickan eller ett eget hem, så därför snurrar jag runt där. Någonstans måste jag få stöd, konstaterar Sara. Tidigare har Sara arbetat som undersköterska på Akademiska sjukhuset och som personlig tränare i både spinning och core. Den dagen då hon började få värk i kroppen ville hon inte lyssna, istället arbetade Sara ännu hårdare. Skiften avlöste varandra, där arbetspass på sexton timmar inte hörde till ovanligheterna. Men så kom dagen då kroppen inte orkade längre. Hon föll ihop på jobbet och blev kvar på sjukhuset i en månad. Hon hade kraschat.
- Det var först när jag gick in i väggen som det gick det upp för mig att jag behövde ta det lugnt. Min hjärna hade slutat fungera. Jag kunde inte längre lyfta brickorna till patienterna eftersom händerna skakade så mycket. Jag var slut.
I dag får Sara klara sig på pengar från vänner och familj. På nätterna sover hon på olika platser, mestadels hos dottern och barnbarnen, men också hos nya vänner och bekantskaper. Matkassen delar Sara frikostigt med familjen.
- Det känns bra att kunna bidra med något. Barnen är ju så små, bara 1 år och 3 år. Förra veckan fick jag välling och blöjor som jag gav till dem. Det känns bra att även jag kan hjälpa till.
Sara beskriver hur hon bollas fram och tillbaka mellan de olika myndigheterna i Uppsala. Mellan försäkringskassa, landsting och kommun. Alla pekar på varandra. Sara har i dag en inkomst på noll kronor.
- Det känns som att Myndighetssverige har tagit livet ifrån mig, säger Sara.
Hon fortsätter lågmält att beskriva den utsatthet som framförallt hemlösa kvinnor möter. Det händer att männen Sara sover hos försöker röra vid hennes kropp. De gånger hon säger nej blir hon slagen. Fortfarande är det ingen av hennes släktingar, förutom dottern som vet om att hon är hemlös. Hon har förlorat kontakten med dem hon känt tidigare.
-Jag vill inte att mina släktingar ska se mig såhär. Snälla du, jag skäms! Dagligen besöker hon Stadsmissionens verksamhet Mikaelsgården för hemlösa och socialt utsatta samt får en matkasse tilldelad en gång i veckan.
- Stadsmissionen betyder jättemycket! Jag mår psykiskt bättre när jag är här. Personalen är så omtänksamma. De hjälper mig att driva på myndigheterna när jag inte längre orkar. Jag vet inte annars vart jag skulle vända mig. Det här är mitt andra hem.

 

Sara heter egentligen någonting annat.